Fyfan säger jag bara, hur fan tänker folk? Även fast jag inte gillar vargar så kan jag ju inte säga att vi ska skjuta dem allihopa, men vem fan vill möta en varg mitt på byn?

Läste nyss alla kommentarerna och blev fan galen, jävla nollåttor, hitta något annat att klaga på.

Och ojsan, har ni fjollträskare problem med rådjur som äter på era äppelträd så får väl ni ta upp det med eran kommun och be om att få minska på antalet! Här uppe har vi problem med vargar, så varför kan inte vi få försöka göra det säkrare för oss själva, om ni inte gillar rådjur som pallar äpplen. Och jo, visst fan skulle vi kunna sätta upp elstängsel runt våra gårdar för att hålla vargarna borta - åtminstone från gården -  men gör det ni också då? vildkaniner kan kanske också skrämmas...

Och varför skulle inte vi få skjuta vargar som strycker omkring inpå tomterna, när ni får skjuta en hel vargflock som finns inhägnade på en djurpark?

Min åsikt är att ni som inte har problem med vargar inte har något att säga till om, det är ju trots allt inte ni som lider av dem? dessvärre dör ju ni av att ni kör på rådjur och annat vilt, eftersom ni inte ens kan handskas med snö, stackars jävlar...

Jag har känt mig så träffad genom alla de där böckerna, utan att ens veta varför. Jag har bara velat bli Jacob och kunna ta livet av mig, ha någon anledning. Överdrivet jag vet, men så känns det. Jag känner så jävla mycket för de där böckerna, så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte ens förklara hur jag känner, alldeles tom, som om allt man någonsin kommer att få eller förlora tar livet av en, allt som betyder något. Att ingenting någonsin kommer att bli bra, ingenting slutar lyckligt, ingenting, hur mycket man än önskar, hur mycket man än offrar, någon dör alltid inombords.

Jag känner mig så träffad, känner av det där hålet som man önskar att någon kunde fylla ut, att någon kunde försvinna in i min kropp, ha sina armar i mina armar, sina ben i mina ben, sig i mig. Fylla hålet som jag inte vet orsaken till, fylla hela mig med något annat än just det jag själv har.

Jag läser de två sista sidorna i boken om och om igen och bara väntar på att mina egna känslor ska göra mig medvetslös, få mig att äntligen känna något på riktigt och ta kål på mig. Kunna släppa lös allting man ignorerar men som ändå ligger och skaver, få de att försvinna.

Jag hade fyra ben nu, och jag flög fram.

Träden blev en suddig, mörk ridå som böljade förbi mig.

Mina muskler spändes och sträcktes i en otvungen rytm.

Jag skulle kunna springa så här i flera dagar utan att bli

trött. Och den här gången kanske jag aldrig skulle sluta.

Men jag var inte ensam.

Så ledsen, viskade Embry i mitt huvud.

Jag såg genom hans ögon. Han var långt borta, uppe i

norr, men han hade vänt om och rusade mot mig. Jag mor-

rade och sprang fortare.

Vänta på oss, klagade Quil. Han var närmare, hade just

lämnat byn.

Lämna mig i fred, snäste jag.

Jag kände deras oro inom mig, hur jag än försökte drän-

ka den i ljudet av vinden och skogen. Det här var vad jag

hatade mest - att se mig själv genom deras ögon, vilket var

ännu värre nu när deras ögon var fulla av medlidande. De

såg mitt hat, men de sprang ändå efter mig.

En ny röst hördes i mitt huvud.

Låt honom gå. Sams tanke var mjuk, men ändå en

befallning. Embry och Quil saktade farten.

Om jag bara kunde sluta höra, sluta se vad det såg. Det

var så trångt i mitt huvud, men enda sättet att få vara

ensam var att bli människa, och den smärtan stod jag inte

ut med.

Skifta tillbaka, befallde Sam dem. Jag kommer och häm-

Först ett, sedan ännu ett medvetande bleknade bort.

Bara Sam var kvar.

Tack, lyckades jag tänka.

Kom hem när du kan. Orden var svaga, bleknade bort

när han också försvann. Och jag var ensam.

Så mycket bättre. Nu hörde jag löven rassla under mina

klor, en ugglas vingslag ovanför mig, havet - långt, långt

västerut - som suckade mot stranden. Hörde det, ingenting

annat. Kände ingenting annat än farten; muskler, senor och

ben i harmoni medan jag lade mil efter mil bakom mig.

Om tystnaden i mitt huvud bestod, skulle jag aldrig åter-

vända. Jag skulle inte bli den första som valde den här for-

men framför den andra. Om jag sprang tillräckligt långt

skulle jag kanske jag aldrig behöva höra igen...

Jag sprang ännu fortare, lät Jacob Black försvinna

bakom mig.