Ni vet när det känns sådär att man bara vill ge upp, allting.

Så känner jag just nu. Det är drygt en vecka kvar tills alla skolarbeten ska vara klara, och jag märker knappt att listan (listorna) men allt som ska göras blir kortare. Jag har hur mycket som helst kvar, och inte är det enkla små saker. Slutprov, laborationsrapporter man inte ens medverkat i, muntliga anföranden och betygsavgörande uppsatser. Min "viktnedgång" har inte heller visat några resultat alls, och skavsår lite här och var gör det inte direkt enklare för mig att anstränga mig mer. JAG BLIR GALEN!

Och ja, jag är faktiskt på väg att ge upp allt. Snart struntar jag i att lämna in alla uppgifter, jag struntar i att jag måste träna bra mycket mera, och jag struntar i att jag borde övervinna mitt värdelösa sötsug. Jag hatar det här just nu, det gör jag verkligen. Ja hatar det så innerligt.

Gud va jag älskar att försova mig!
Det är tur att jag har min Kjell. Vad skulle jag göra utan dig? ♥

Följde med lillebror till badhuset i fredags, och kom på hur mycket jag saknar tiden när jag var liten.

Simbassängen var full med barn, man nådde inte ner till bottnen på den grunda sidan och man kastade bollar och åkte "rutschkana" under vattnet över till den djupa halvan. Och även fast det var så kallt att man skakade och läpparna blev blåa så plaskade man ändå runt tills man fick tillsägelse av personalen att kliva upp, eftersom att det var dags för stängning.

Man köpte alltid en festis och åt frukt inne i bastun, och man var sådär högljudd som man ofta är när man är liten. Man sprutade ner hela duschrummet med duschslangarna, ibland tog man ju även till med den iskalla brandslangen. Man trängdes vid skåpen i omklädningsrummet, och hade alltid nyckeln gömd i ena skon, för att ingen skulle ta sig in i skåpet. Man turades om att stå vid hårtorken, och tillslut packade man ner alla saker i sin lilla väska och gick hem, och längtade tills badet skulle vara öppet igen.

Nu var inte bassängen full, man nådde ner till bottnen även där det var som djupast på den grunda sidan, och man orkade inte längre vara i bassängen hela tiden ut. Man satt själv i bastun, utan festis, och var inte tvungen att ha duschen på varmaste eftersom att man inte längre frös. Man behövde inte heller stå på översta steget av den lilla pallen under hårtorken för att ens känna att det blåste, man kunde inte.

Ibland tror jag att det vore lättare att leva livet baklänges.

Vad gör man egentligen när man är ledig?
Det är riktigt fint väder ute, jag är ledig och har inget annat speciellt som behöver göras, men ändå är jag helt rastlös? Är det alltid såhär när man är ledig?

Mamma, pappa och Hampus åkte på semester idag till Norrköping där de bland annat ska besöka Kolmården. Varför jag följde vet jag inte, för att ha en några "sköna ensamma dagar hemma" var verkligen inget för mig i detta nu, och speciellt inte när alla vänner är ute på jobb eller andra äventyr. Jag som verkligen trodde att jag skulle få tid att tänka igenom allt som händer och kanske hitta någon bra lösning på det nu när jag slipper irritera mig på allt folk som är runt omkring mig hela tiden, men inte då, det enda jag har kommit fram till är att jag verkligen inte förstår vad jag håller på med just nu. Jag vet knappt vad jag säger till folk och varför, för sekunden efter ångrar jag mig bara när jag inser att de inte alls har någonting med det att göra och vilken sorglig människa jag är som tycker synd om mig själv för sådana saker, fy skam.

Och jag måste erkänna att det här än så länge nog har varit den mest misslyckade sommaren i hela mitt liv, jag önskar att den aldrig hade inträffat, det gör jag faktiskt.

kaos och uppochner.

Jag känner mig som den fulaste flickan i världen, jag är absolut inte nöjd med någonting och så fort jag ser en bild på mig själv så är det enda jag ser alla skavanker. Anledningen till att jag skriver det här är för att jag nyss bytte profilbild på facebook, efter att ha haft samma oseriösa och medvetet otroligt fula bild i snart ett år. På den nya bilden är det inte alls meningen att jag ska vara ful, jag gör mig inte ens ful med flit, men lik förbannat kan jag inte låta bli att säga till mig själv "Fan vad ful du är Hanna", även fast det knappt syns att det är jag på bilden, det skulle kunna vara vilken liten 12 årig mörk flicka som helst, även fast jag faktiskt inte var 12 år på bilden utan snarare 17. Jag har bleka ben med blåmärken på och resten av kroppen är inte heller särskilt brunbränd, mitt hår ligger konstigt och jag ser trött ut som vanligt, det är precis så det känns!

Och nu säger jag som Fredrik i Solsidan
Jag är en sjuk människa, jag behöver vård!
även om mitt problem handlar om mer än att jag bara är beroenda av att grilla.

Lite terapi i form av tv-spel och ytterligare en 1½ timmes lång promenad kanske kommer få mig att bli på bättre humör innan jag och två av de bästa drar till Sveg för att hälsa på en tredje av de bästa på hennes jobb.

high up above or down below.

...vriden dygnsrytm som innebär att jag antingen somnar tidigt på morgnarna, eller vaknar tidigt på morgnarna. Idag toppade jag 3 timmars sömn, jag som trodde att jag var duktig som lyckades lägga mig redan klockan 2. När jag somnade har jag ju dock ingen aning om, tiden har ju en förmåga att både gå för snabbt och för sakta samtidigt när man grubblar. Kanske var det så att jag bara tog mig en powernap på sisådär 30 minuter inatt igen.

Ja, för den delen så, mer var det ju faktiskt inte värt. Det är ljust ute och jag har massor av saker jag vill få gjort, sömn är inget jag suktar efter heller, och speciellt inte i dessa tiden när den mest består av oroliga, sorgsna och läskiga drömmar. Scenarier som man aldrig skulle vilja uppleva, samtidigt som man så högt önskar att det var sant eftersom att det skulle betyda att någon man älskar fortfarande var i livet. Drömmar som gör att man vaknar både kallsvettig och i fel ände av sängen, den ände varken man själv eller täcket somnade på.

Ta hand om er mina vänner, och ta varandra aldrig för givet, kom ihåg det!

hjärtat som skulle bli ditt på något vis,
det fryser nu sakta till is.

Always one foot on the ground

And by protecting my heart truly

I got lost, in the sounds

I hear in my mind

All of these voices

I hear in my mind

All of these words

I hear in my mind

All of this music

And it breakes my heart

It breakes my heart

För ett år sen rasade mitt liv, helt och hållet.
Jag hade nog aldrig känt mig som jag gjorde då,
och jag vill aldrig mer göra det igen.
Även fast jag vet att det är oundvikligt,
för jag vill inte heller lämna någon.

Det tog allt ifrån mig, i månader framöver.
Jag vet inte ens om jag är över det än.
Lär man sig bara att leva med det?
Känslan av att någon inte finns mer,
aldrig pratar med en mer,
inte är materia längre, bara minnen?

Du lärde mig att hoppet är det sista som lämnar en.
Jag vill aldrig ge upp hoppet, även fast det ofta känns avlägset.

365 dagar.
Varenda dag.
Jag saknar dig.

La mig som sagt alltför sent igår, och sov dessutom på soffan tillsammans med fyra kuddar, vilket resulterade i att jag känner mig lite konstig i kroppen. Det är en tvåsitssoffa och den rymmer alltså inte så mycket. (Den är ungefär en Hanna stor).

I alla fall. Nu har jag ställt i ordning en riktigt rejäl frukost! Varm choklad står på spisen, och nu har jag laddat upp med müsli och mackor. Tänkte att jag skulle prova havremjölken jag köpte igår. Det ser inte särskillt frestande ut, men jag hoppas verkligen att det smakar, hur ska jag annars klara mig?!

Jag går runt i bara underkläder + nya, sköna haremsbyxor och har precis tvättat bort sminket. Jag kan till och med gå barfota inne i lägenheten utan att bli galen på all sand som fastnar under fötterna! Mitt i allt lyssnar jag på Svenskt och Mysigt med högtalarna på högsta volym. Ja hörni, livet leker idag. Idag är en sån här dag när man faktiskt mår helt toppen. Jag är glad, och jag sjunger till och med i duschen nu för tiden, jag sjunger hela tiden.

Vi går mot förbättring tror jag minsann!


ungefär såhär glad är jag idag!

Jag känner såhär:

Varför kan inte jag vara en sån som somnar så fort jag lägger huvudet på kudden?
Varför kan inte jag lära mig att sömn är viktigt, även fast jag inte är trött på dagarna?
Varför kan inte jag skita i att göra tråkiga saker, och bara ha riktigt jävla kul?

Jag borde inte fundera så jävla mycket varje gång jag ska till att sova.
Jag borde inte ha ett snitt i nattsömn på 5-6 timmar/natt.
Och jag borde fan inte en så jävla konstig verklighetsuppfattning.

Nej nu jävlar, nu jävlar blir jag arg på mig själv här!


tur att någon är söt i alla fall, tihi!

Har precis, med en timmes marginal, skickat in min (mer eller mindre) klara uppsats om Globaliseringen. Trots min väldigt värdelösa, töntiga och onödiga regel om att "inte göra läxor efter klockan 23", så får den här dagen, liksom alla andra jävla dagar, bli ett undantag, eftersom att jag har världens -för mig- viktigaste kemiprov i morgon, som jag inte kan ett dyft av trots att jag har tränat på det alla dagar i sträck i nära på en vecka.

Nej, jag är inte glad över huvudtaget. Jag är inte lättad över att Samhällen är klar, om den nu får defineras som det, eftersom att jag förmodligen än en gång har för höga tankar om mitt resultat, samt att jag har glömt hur det är att vara lättad.

Jag får lov i morgon, eller rättare sagt ledigt från skolan i ungefär 3 veckor, men att glömma skolarbetet kommer inte på fråga.

Jag lockas fortfarande av möjligheten att hoppa av skolan för att förhoppningsvis kunna få sova som normala folk, men det kan ju också vara så att det faktiskt är så att det får vänta tills man dör. Och för den delen så har jag inte heller lärt mig något jag minns den senaste månaden, vilket betyder att gå i skolan och ta in lärdomar för mig just nu är nästintill omöjligt.

Min hand och jag mår inte heller bra, och det är väl kanske just handen som är en del av problemet. Den ser rent ut sagt vidrig ut, och jag känner mig mer eller mindre som Quasimodo. I det här sammanhanget bör Quasimodo inte förknippas med hopp, omtanke och vänlighet, utan främst den synliga delen av honom som man nästan mår illa av att se på.

Jag har ont i magen, mår illa, har någon form av yrsel och har ångest titt som tätt, och hoppas för allt i världen att jag har totalt fel uppfattning om allt just nu.

Hoppas du mår bättre än jag och har glömt allt det här innan inser vilken sorglig människa jag faktiskt är.

Eftersom att jag inte har någon lärare i matte, -och alltså inte har några obligatoriska mattelektioner att gå på-, fram tills lovet, så har jag sovmorgon till klockan 09.45 i morgon, och frågan lyder:
Borde jag unna mig en 2 timmar längre sovmorgon, eftersom att jag garanterat inte kommer att bli väckt av någon Julia i morgon bitti, som sover i Mora ikväll, eller borde jag gå upp 7 som vanligt och sätta mig och plugga (vilket jag har gjort alltför lite den senaste veckan!)?

Hahah, s j u k t!

först nu har jag förstått hur svårt jag faktiskt har för att sätta ord på tankar och känslor.
det finns så mycket att säga.
för mig att säga.