För ett år sen rasade mitt liv, helt och hållet.
Jag hade nog aldrig känt mig som jag gjorde då,
och jag vill aldrig mer göra det igen.
Även fast jag vet att det är oundvikligt,
för jag vill inte heller lämna någon.

Det tog allt ifrån mig, i månader framöver.
Jag vet inte ens om jag är över det än.
Lär man sig bara att leva med det?
Känslan av att någon inte finns mer,
aldrig pratar med en mer,
inte är materia längre, bara minnen?

Du lärde mig att hoppet är det sista som lämnar en.
Jag vill aldrig ge upp hoppet, även fast det ofta känns avlägset.

365 dagar.
Varenda dag.
Jag saknar dig.