Följde med lillebror till badhuset i fredags, och kom på hur mycket jag saknar tiden när jag var liten.

Simbassängen var full med barn, man nådde inte ner till bottnen på den grunda sidan och man kastade bollar och åkte "rutschkana" under vattnet över till den djupa halvan. Och även fast det var så kallt att man skakade och läpparna blev blåa så plaskade man ändå runt tills man fick tillsägelse av personalen att kliva upp, eftersom att det var dags för stängning.

Man köpte alltid en festis och åt frukt inne i bastun, och man var sådär högljudd som man ofta är när man är liten. Man sprutade ner hela duschrummet med duschslangarna, ibland tog man ju även till med den iskalla brandslangen. Man trängdes vid skåpen i omklädningsrummet, och hade alltid nyckeln gömd i ena skon, för att ingen skulle ta sig in i skåpet. Man turades om att stå vid hårtorken, och tillslut packade man ner alla saker i sin lilla väska och gick hem, och längtade tills badet skulle vara öppet igen.

Nu var inte bassängen full, man nådde ner till bottnen även där det var som djupast på den grunda sidan, och man orkade inte längre vara i bassängen hela tiden ut. Man satt själv i bastun, utan festis, och var inte tvungen att ha duschen på varmaste eftersom att man inte längre frös. Man behövde inte heller stå på översta steget av den lilla pallen under hårtorken för att ens känna att det blåste, man kunde inte.

Ibland tror jag att det vore lättare att leva livet baklänges.